Miras väg till räddningshund

Som jag skrivit om tidigare blev Mira i höstas antagen till SBK Stockholmsdistrikts räddningshundutbildning 2019-2021. En utbildning som spänner över 1,5 år och bedrivs av Svenska Brukshundklubben på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB.

Utbildningen pågår för fullt och upptar alla lördagar och flera vardagskvällar i veckan, ungefär ett halvår framöver. Första målet är att klara det första delprovet i maj och därefter väntar ett års fortsatt utbildning.

Vindstigar, miljö och samarbete

Vi har drillats i diverse tekniker att skicka hund i både med- och motvind men framför allt lär vi oss nu att genom vindstigar läsa våra hundar när de markerar, dvs. när de får vittring på en dold människa. Så småningom kommer detta utvecklas till frisök där hunden får arbeta väldigt självständigt. En annan viktig del är miljöträningen där vi utsätts för höga höjder, trånga, ofta mörka utrymmen, utmanande underlag, arbete i krossmassor, att ta sig genom, under och över hinder av olika slag, både med sin hund och i grupp med andra ekipage. Förarnas förmåga att samarbeta prövas hela tiden, att hjälpa varandra, att både kunna ta instruktioner och ta ledarskapet är viktigt för att kunna lösa utmaningar så effektivt som möjligt. I ett skarpt läge kan det vara avgörande för att kunna rädda liv.

Skall eller rulle

För några veckor sen gjorde vi markeringstestet där hunden genom sitt beteende väljer hur den helst vill markera, och det valet ligger till grund för den fortsatta träningen. Antingen blir hunden en skallhund eller en rullhund. Mira blev skickad på en synlig figurant som hon inte kunde komma fram till p.g.a. hinder i vägen. Hon försökte gång på gång men lyckades inte komma förbi den uppställda lastpallen. Figuranten försöker då provocera fram en reaktion, t.ex. ett skall genom retning, men Mira fortsätter tyst men intensivt att hitta nya lösningar på problemet. Till slut blir hon stående och tittar på mig som står passivt med staben ca tio meter bort. Sedan fortsätter hon, fortfarande tyst, men ihärdigt. När inget av försöken ger resultat springer hon tillbaka till mig och frågar om hjälp. Men av mig får hon ingen hjälp utan springer tillbaka till figuranten och fortsätter leta efter små kryphål att ta sig igenom, krafsar på lastpallen, försöker putta bort den och så vidare. Efter en stund avslutas testet och Mira belönas med att figuranten kommer fram och leker med henne.

Vi kommer gemensamt fram till att Mira är en typisk rullhund eftersom skall inte verkar vara hennes spontana sätt att kommunicera och att hon dessutom naturligt tar kontakt med sin förare genom att springa mellan mig och figuranten och utan skall eller andra ljud. Det betyder kortfattat att hon så småningom kommer att markera att hon hittat en person genom att apportera en rulle tillbaka till mig som förare. Sen ska hon visa mig vägen till personen. Riktigt så långt har vi ännu inte kommit men vi är på god väg. Mira har ju apporteringen i ryggmärgen och är dessutom en ganska tyst hund som aldrig skäller, så rulle kändes både väntat och önskat även från min sida.

Livet som figurant

Nästan all träning går ut på att hunden ska leta upp figuranter i legor utplacerade på olika sätt för att göra det mer eller mindre utmanande för hunden. Men för att lägga grunden till detta har vi jobbat massor på att få hundarna intresserade av figuranter genom olika former av belöning, helst genom lek. En del hundar har varit enkla medan andra varit mer krävande, och då har man som figurant fått anstränga sig extra mycket för att bli ännu roligare. Det har verkligen varit så oerhört nyttigt – och utmanande – att bli en bra figurant med så många olika hundar. Eftersom Mira älskar att leka med alla hon ser och allra helst aldrig vill sluta, har vi inte behövt jobba så mycket på just den biten. Däremot måste figuranten hålla hårt i leksaken för annars apporteras den tillbaka mig! ? Det sitter som sagt i ryggmärgen på Mira. Apporterandet kommer att bli toppen sen när rullen kommer in i vårt arbete.

Var vi står just nu

Nu har vi kommit så långt att jag börjat med enklare dirigeringar, att skicka ut Mira på linje in i ett område där hon förväntas få vittring med sidovind. Vi har också börjat ta de första stegen mot frisök. Rullen har vi testat hemma några gånger och där har vi ju som sagt inga utmaningar alls. Så mitt mål just nu är att finslipa på distinkta markeringar.

Jag tycker Mira jobbar på väldigt bra, hon arbetar i ett jämt tempo, och på ett systematiskt och uthålligt sätt. Dessutom är det roligt att vi kan plocka fram och återanvända så mycket inlärt från jakten, framförallt i styrning och dirigering. Ändå finns det en del detaljer att fortsätta jobba på. Det är som med all träning, allteftersom man avancerar upptäcker man fler och fler sidor som kan förbättras eller förstärkas. Blir man någonsin färdig? ?

Svenska Brukshundklubben ansvarar på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,MSB, för att utbilda och öva räddningshundar. Räddningshunden utgör en mycket viktig resurs i vårt samhälle.

Det är hundens mycket känsliga luktsinne som gör den till ett oersättligt instrument när det gäller att till exempel finna människor i rasmassor eller i utrymmen där vi inte på annat sätt kan finna en människa. Svenska räddningshundar har också med stor framgång medverkat utomlands vid jordbävningskatastrofer. En färdigutbildad räddningshund har tillsammans med sin förare genomgått en mycket lång och gedigen utbildning och den betingar därmed ett stort värde.

Det är viktigt för räddningshunden att den ges möjlighet till fortlöpande och regelbunden träning för att bibehålla sin användbarhet.