Från Skottland till Skåne – hur Alba hittade hem

Det började som en vanlig torsdag kväll i Skåne, men det slutade med en valp i knät och bubbel på ett solvarmt färjedäck mitt ute på Nordsjön. Här är berättelsen om hur Alba kom till oss – och varför vi är alldeles, alldeles förälskade.

Med Fippe på färjan och Autobahn i backspegeln

Vi rullade ombord på nattfärjan i Trelleborg, jag och Fiyero, som fick följa med som emotionellt stöd och mentor. Han älskar valpar och är en trygg, glad kille med pondus – perfekt sällskap inför det som väntade.

En natt på havet, ett hundhotell och en kusin i ruffen

Efter en Autobahn-marinerad fredag nådde vi Amsterdam och klev på nästa båt: 17 timmar över Nordsjön till Newcastle. Djurhytterna var fullbokade så Fippe fick bo i något som kallades “dog hotel”. Det var helt okej – han sov, åt och kissade som en kung – men mest hängde vi tillsammans på däck. Vädret var magiskt och utsikten likaså. Som bonus sprang vi på en goldentik som visade sig vara kusin till Fippe och systerdotter till Mira. Världen är liten, särskilt i goldenkretsar.

Vänstertrafik, bröllopståg och ett hotell fullt av hundar

Väl i Newcastle väntade vänstertrafik, slingriga vägar och en oplanerad bröllopsparad med säckpipor i en pittoresk by. Vi stannade till – för det gör man när hela byn tågar förbi i kilt – och jag tänkte: nu är vi verkligen i Skottland.

På Moxy Hotel i Edinburgh mötte vi Jonas, som flög in direkt från Stockholm. Fippe ylade högt av glädje i lobbyn, hotellet jublade och vi kände direkt att vi var i gott sällskap – det kändes som halva hundskottland bodde där.

Det magiska mötet i Dunkeld

Dagen därpå hann vi med både Edinburgh old town, lunch i solen och obligatorisk turistshopping innan vi for norrut mot Kinross – men först: Dunkeld. Där väntade hon. Lilla Alba hade bott kvar hos Kirsty Munro på Kennel Athollridge i sju extra veckor för att få sitt rabiesvaccin. När hon hoppade upp i Jonas knä blev det tårar. När hon sen hoppade upp i mitt – ja, då visste vi. Hon kände igen mig. Och vi visste att hon skulle med oss hem.

Vi fick återse hela släkten: mamma Fig, morfar Gael och flera andra. Så fantastiskt fina hundar – och så fint att få träffa Kirsty själv igen. Hon har gjort ett enormt jobb med denna kull, och att vi fick förtroendet att ta med Alba hem känns fortfarande stort.

Högt gräs, låg sol och ett avklarat AHC

Efter Albas första hotellnatt (och några nattliga rastningspromenader där vi till slut lärde oss att Alba helst kissar i högt gräs, utan koppel, i skymundan – givetvis), fick vi Albas AHC hos Cameron & Greig Vets. Allt gick smidigt och vi började rulla ner mot Newcastle igen.

Någon gång under den resan insåg vi att Alba inte alls behövde sitta i egen bur. Hon ville hellre sitta tätt intill Fippe bakom grindarna i bakluckan – och där skötte hon sig exemplariskt. En liten valp som inte tuggar på nåt? Nästan för bra för att vara sant – men det var sant.

Bubbel på däck och Brexitdramat i tullen

Den här gången hade vi en hundhytt på färjan – amen för det – och överfarten blev som ett minisemesterdygn i sig. Sol, 30 grader, bubbel på däck och valpmys. Alba charmade allt och alla och var lika följsam som hon varit under hela resan.

I IJmuiden körde vi – förstås – på rött för att deklarera Alba och få rätt stämplar i hennes papper. Alla dokument var i perfekt ordning. Det som drog ut på tiden var att tullpersonalen var osäkra på rutinerna efter Brexit. Chipläsare saknades, betalsystemet låg nere, och en allmän förvirring rådde. Men till slut blev allt godkänt, stämplat och klart, och vi kunde rulla vidare hemåt.

Hej flocken – här kommer jag!

Via Puttgarden, Rødby, danska öar och Öresundsbron – så var vi tillbaka i Skåne. De sista 20 minuterna diskuterade vi hur introduktionen till flocken skulle gå till. Skulle vi ta en i taget? Försiktigt och pedagogiskt? Svaret blev: nope. Alla ut, alla in, full fart. Och Alba? Hon var oberörd. Cool som en isglass i juli. Nyfiken men trygg. En flockhund redan från start.

Alba – en valp med fötterna på jorden och blicken mot hjärtat

Nu har hon bott hos oss några dagar. Hon är följsam, trygg, nyfiken och så otroligt lätt att älska. En tjej med stark vilja, men alltid med blicken vänd mot oss. En “will-to-please” som glittrar redan nu.

Kirsty – tack för allt. För din omsorg, ditt förtroende, och för att vi fick bli Albas flock. Vi kommer att förvalta henne med kärlek, klokhet och en hel del spring i benen.

Och Alba – varmt välkommen till Rivenfield. Hela våren har vi väntat och längtat efter dig. Nu är du här, och det känns så självklart.