Golden retriever

Golden retrievern är en apporterande fågelhund och som sådan uppfyller den, tillsammans med många andra apporterande raser, en viktig del av fågeljakten. Svensk lagstiftning kräver nämligen att apportörer är med vid sådan jakt. Retriever kommer från engelskan och betyder ungefär ”den som hämtar tillbaka”, ett samlingsnamn som retrievrarna fått för sin förmåga att med stor passion och på effektivaste sätt apportera vilt över stora ytor och långa avstånd. Golden retrievern har en instinktiv kärlek till vatten och är en utmärkt simmare. Den är lätt att träna i såväl vardagslydnad som tävlingsgrenar inom många hundsporter. Golden retrievern är känd för sin anpassningsförmåga till olika miljöer men trivs kanske bäst i för- och landsort eftersom den älskar att vara ute i naturen – och i alla väder. Rasens enorma popularitet som enbart sällskapshund gör den kanske till en av våra mest missförstådda raser. I grunden är den ju en arbetande ras som kräver omfattande fysisk aktivitet och framförallt mental stimulans för att komma till sin rätt.

Historia

Golden retrievern har sitt ursprung i gränstrakterna mellan Skottland och England där den omsorgsfullt avlades fram under slutet av 1800-talet. Andra apporterande fågelhundar hade redan då funnits under lång tid men eftersom den aveln baserades helt på funktion kunde de hundar som var föregångarna till retrievern variera stort i utseende. Det var skotten Lord Tweedmouth som 1868 lät para sin tik Belle, en tweed water spaniel, med en gul wavy coated retriever-hane vid namn Nous. Det resulterade i en kull på fyra gula wavy-coated valpar med namnen Crocus, Ada, Cowslip och Primrose. Dessa fyra valpar utgjorde basen för avelsprogrammet och är alltså grundhundar, s.k. ”founders” till hela rasen golden retriever. Sommaren 2018 firades rasens 150-årsjubileum bland ruinerna av godset Guisachan i Skottland där Lord Tweedmouth en gång skapade rasen, räknat från just den kullens födelse.

Yellow retriever – en jakthund i adelskretsar

Lord Tweedmouth som hade ett stort intresse för jakt och hundsport, hade en idé om att avla fram den perfekta jakthunden. Hans vision omfattade en spänstigare och kraftfullare hund än de apporterande raser som fanns då, men en som fortfarande skulle vara mjuk och träningsbar. Hans väldokumenterade stamböcker visar att han kom att korsa kommande generationer med en irländsk setter, en St. Johns water dog of Newfoundland (alla retrievrars förfader) och ytterligare två svarta wavy-coated retriever.

De första generationerna kallades rasen yellow retriever och bara i vissa sammanhang golden retriever. Genom Lord Tweedmouths umgängeskretsar i den brittiska adeln växte rasen snabbt i popularitet inom den skotska och engelska aristokratin. Han skänkte hundar till vänner på intilliggande gods och till släktingar, däribland hans dotter Mary Marjoribanks. Det var orsaken till att yellow retrievern under sina första årtionden som ras förblev relativt okänd utanför den brittiska överklassen.

Bilden: Den ärade Mary Marjoribanks, Lord Tweedmouths dotter, med antingen Cowslip eller Primrose, av första generationen yellow retriever.

Rasen erkändes av The Kennel Club 1913 och fick det slutgiltiga namnet golden retriever sju år senare när rasklubben The Golden Retriever Club bildades 1920. Under 1900-talets första halva förblev golden retrievern en förhållandevis okänd ras även hemma i Storbritannien. Populationen var liten och rasen var i stort sett endast känd i adelskretsar och för de invigda i fågeljakt. Ingen kunde väl ana då att den skulle bli en av världens populäraste hundraser.

The Friends of Guisachan
The Golden Retriever Club

Bilden: Ada, den första generationen av Yellow retrievers.
Målning av L.G. Goddard, 1873.

Raserna som formade golden retrievern

St John’s water dog of Newfoundland

St John’s water dog of Newfoundland är en sen början av 1900-talet utdöd ras från Newfoundland i Kanada. Den användes under 1600- till 1800-talet huvudsakligen av de lokala fiskarna för att ta in fångst och fisknät men även för att transportera föremål mellan fartygen och för att simma med tampar när båtarna skulle lägga till. Under höstarna användes St John’s water dog även till apportering vid fågeljakt.

Det fanns två typer av rasen, en mindre, korthårig variant och en större, långhårig. De lokala fiskarna gjorde sig en extra hacka på att föda upp och exportera många hundar till Storbritannien. Den korthåriga varianten av St John’s water dog bidrog på så sätt till bildandet av labrador retriever medan den långhåriga bidrog till wavy coated retriever. Genom den senare utvecklades sen raserna flat coated och golden retriever.

I slutet av 1800-talet förbjöds hundar på de kanadensiska öarna vilket ledde till att St Johns dog så småningom försvann helt.

Wavy coated retriever

Wavy coated retriever som också är utdöd, var huvudsakligen de svarta, långhåriga varianterna av st John’s water dog som successivt började byta namn till wavy coated hemma i England. Den förekom i sällsynta fall även som gul. Senare kom rasen att utvecklas till flat coated retriever, i synnerhet efter att den korsats med väldigt retrieverlika settrar.

På Guisachan använde Lord Tweedmouth en gul wavy coated retriever vid namn Nous till sin första kull av golden retriever.

Tweed water spaniel

Tweed water spaniel är sen 1900-talets början utdöd som ras men beskrivs i publikationer som intelligent, modig, brunfärgad och atletisk med ett arbetssätt som mer liknar en retrievers än en spaniels.

Tweed water spanieln användes som apporterande fågelhund, främst i vatten, i trakterna kring floden Tweed i Skottland. Rasen användes i det tidiga bildandet av raserna golden och curly coated retriever.

Den första golden-kullens mamma var tweed water spanieln Belle.

Irländsk setter

Irländsk setter användes inte i grundandet av golden men enligt den stambok som Lord Tweedmouth lämnade efter sig har en irländsk setter använts under rasens första årtionde.

Den setter som ska ha använts var av arbetstypen, både lättare och mer retrieverlik än dagens setter.

Utvecklingen från jakt- till sällskaps- och utställningshund

Under senare delen av 1900-talet blev golden retrievern allt mer populär som sällskaps- och utställningshund. Från att ha baserats på funktionella och jaktliga egenskaper, ändrades avelns fokus till exteriöra egenskaper. Framför allt under 70- och 80-talet ökade rasens popularitet så pass att utställningsvarianten, den s.k. showgolden, utvecklade en egen rastyp i populationen. Den exteriöra inriktningen bidrog starkt till att en dominerande del av populationen på relativt kort tid förlorade egenskaper och förändrade både utseende och beteende. Bilddokumentation från 1900-talet visar tydligt att kroppen blev tyngre, huvud och nos blev kraftigare och pälsen ofta ljusare, längre och tjockare. Överlag prioriterades hundar med ett lugnt uttryck, mindre nyfikenhet och mindre jaktintresse för att passa in i utställningssammanhang och hemmiljö.

De ursprungliga jaktlinjerna

Men parallellt med den snabba rasutvecklingen har de ursprungliga jaktlinjerna har levt kvar. De utgör idag en egen rastyp som i Skandinavien ofta kallas jaktgolden, i hemlandet working golden retriever. Jaktgolden är dock ingen egen ras utan en rastyp, en subpopulation inom rasen. I Sverige stamförs inte ursprunget men i Tyskland har man börjat stamföra goldens ”av jaktlig härkomst”. De få golden retriever som idag är aktiva på jaktprov, working tests och på praktisk jakt är oftast avlade på jaktlinjerna. Men jaktgolden är genom sin motor, intelligens och arbetsvilja framgångsrik även inom andra områden och kallas i vissa kretsar även för bruksgolden. De förekommer ofta på tävlingsplan inom lydnad, rallylydnad, agility, nosework och freestyle. Jaktgolden är också populär som ledar- och terapihund och andra typer av assistanshund. Inte minst är den populär som räddningshund och förekommer också som narkotikahund och andra sorters sök- och spårhund. Alla dessa användningsområden gör jakttypen av golden retrievern till en av världens bredaste hundraser. Eftersträvansvärda egenskaper som vi vill bibehålla i aveln av jaktgolden är den höga intelligensen och starka arbetsviljan, lekfullheten, nyfikenheten, skärpan, samarbetsviljan, energin och uthålligheten.

Variationer av jaktgolden

Vi vet att golden retrievern är uppdelad i två subpopulationer – show som är i absolut majoritet, och en mindre grupp jaktavlade individer. Både jaktgolden och showgolden är i sin tur uppdelad i olika varianter. Den brittiska stammen i merparten av Europa och Australien, den nordamerikanska stammen i USA och Kanada. Såväl på show- som på jaktsidan kan de olika stammarna skilja sig åt i temperament och i utseende, ett resultat av att människan utvecklat populationerna relativt isolerade från varandra och med skilda avelsmål.

De egenskaper som jag valt att avla på i min uppfödning finner jag i de brittiska field-linjerna. Kännetecknande för en brittisk field golden är intelligens, mjukhet och ”känslighet” – som gör den mottaglig, lyhörd och lättlärd. Detta i kombination med kraftfull arbetslust och stark ”will-to-please” gör att du får en mycket öppen hund som med rätt träning har lätt att lära och är väldigt formbar.

Jaktgoldens exteriör

Golden retrievern är långhårig med en tät underull som både värmer och kyler beroende på klimat och ett yttre lager som ligger platt mot kroppen och avstöter vatten. Pälsens tjocklek kan variera stort mellan individer. Färgen betecknas alltid golden men varierar mellan creme, gul och guld. Färgspektrat är tänkt att motsvara höstlövens färger under jaktsäsong. Ett av Lord Tweedmouths ursprungliga mål var den linfärgade pälsen som smälter in i vassen om hösten. Kroppen är, med den kraftiga svansen som roder, tjocka underullen och simhuden mellan tårna, mycket väl anpassad till vattenarbete. Jaktgolden har i genomsnitt en högre mankhöjd än showvarianten, troligtvis p.g.a. de något längre benen. Då jaktgolden främst är avlad på sina funktionella egenskaper och rasens rasstandard mer beskriver den moderna showgolden, har den sällan större framgång på utställningar.

Jaktgoldens beteende

Som beskrivits ovan har jaktgolden medfödda egenskaper som gör den lämplig i arbete som kräver intelligens, snabbhet, uthållighet, stor arbetsvilja och följsamhet. Doktorand Ann­Sofie Sundman som ingår i Per Jensens forskargrupp vid Linköpings Universitet gick igenom MH-­data för omkring 2500 golden och labrador retriever. Resultatet är slående. Det är inte bara resultaten mellan jakt- och showvarianterna inom respektive ras som skiljer. Det gör även jaktvarianterna av golden och labrador. Delar av studien via länk nedan.

Skillnader mellan jakt­ och utställningstyp hos golden och labrador retriever

Golden retrieverns framtid

Genom sin drygt 150-åriga historia har golden retrievern gjort en otrolig resa. Från att ha avlats fram med hjälp av uteslutande arbetande vattenhundar med funktion och mentalitet i fokus, och där exteriören utan tvekan haft som syfte att främja just funktionen, till att rasstandarden numera låter funktionen främja exteriören. Pälsens utseende har blivit viktigare än apporteringsegenskaperna. En övervägande majoritet av de valpkullar som föds idag har föräldrar meriterade endast i utställningsringen.

Parallellt med vår samhällsutveckling har användningsområdena för golden retrievern förändrats och det ursprungliga syftet med den har försvagats. Men nya användningsområden har tillkommit. Räddning, patrull, assistans, narkotika, terapi, pedagogik, specialsök och spår och alla hundsporter i och utanför Brukshundklubben är nya områden där en intelligent, nyfiken, arbetsglad och uthållig ras med fantastisk nos och stark samarbetsvilja – och som ständigt vill lära sig nya saker, utmaningar och uppgifter – kan göra stor nytta och även skänka oss stor glädje. Både privat, i jakten, på tävlingsplan och i samhällets tjänst.

Av Thomas Flores

Källor:

Centenary – The History of The Golden Retriever Club 1913-2013
The Friends of Guisachan
The Golden Retriever Club
Lord Tweedmouth Studbook
Wikipedia