Grand danois

Grand Danois tik "Stella"
GD-tiken Stella, 11 år

Rasen grand danois kan genom sitt släktskap med mastiffen spåras tillbaka till avbildningar i ristningar, bilder och skrifter från 3000 år f.Kr. Mastiffen användes som hård jägare, fruktades som stridshund och uppskattades mycket för sin styrka, djärvhet och lojalitet.

Ursprunget

Under Medeltiden började den tyska adeln importera engelska mastiffer och irländska varghundar från England för att användas vid de furstliga hovens jakter på björn, vildsvin och hjort, och som vakthundar på de stora godsen. Prinsarnas favorithundar fick även bli ”kammarhundar” som vaktade dem när de sov. Hundarna, som kallades ”Englische Dogge”, användes som ”fångsthund” vid björn- och vildsvinsjakterna. De fångade alltså de stora djuren själva. När skjutvapnen senare introducerades i jakterna blev dessa hundar överflödiga och snabbt väldigt sällsynta. De få exemplar som fanns kvar användes nästan bara som sällskapshund vid hoven.

Rasens olika namn

Doggarna fick senare olika namn runt om i Europa, men det vanligaste var troligtvis ”stor dansk”. Carl von Linné beskriver de stora doggarna som danska i sin Cynographia från 1753 och det gör även den franske forskaren Georges-Louis Leclerc de Buffon i sin bok Histoire Naturelle från 1755. Vid första hundutställningen i Hamburg 1863 ställdes åtta stora jakthundar ut och även där kallades de för ”Dänische Dogge”.

Sju år senare, 1870, gjorde Tyskland anspråk på rasen ”Deutsche Dogge” genom att utropa den till landets nationalhund. Samtidigt menade man i Danmark att rasen var dansk och trots att Adolf Hitler i början på 1900-talet sägs ha pressat FCI att slutligen fastställa Tyskland som rasens hemland, så har den ”stora dansken” ändå blivit rasens officiella namn på de flesta språk. FCI bestämde dock att det var upp till varje land att bestämma rasens namn och p g a Tysklands dåliga relationer med omvärlden efter två världskrig blev det sannolikt mer attraktivt för de flesta länder att benämna hunden dansk än tysk.

Standarder växer fram på 1800-talet

Den första rasstandarden togs fram 1880 i Tyskland men rasen fortsatte att utvecklas och förfinas. I England gjordes korsningar med exempelvis vinthundar. 1889 grundades en specialrasklubb i USA som två år senare utvecklades till The Great Dane Club of America. De amerikanska grandisentusiasterna importerade många exemplar från Tyskland och fortsatte att förfina och avgränsa rasens egenskaper genom att avla på längre ben och spensligare kroppar. Man lyckades även avla bort det aggressiva beteendet som kom med de tidiga importerna. Under 1900-talets första årtionde började de första exemplaren att avlas målmedvetet även i Sverige.

Hälsa

Hälsomässigt har rasen några påtagliga utmaningar som lurar och flertalet är dessvärre genetiska. För att nämna de med störst konsekvens har vi magomvridning, DCM och spondylos. Hundar som bär på dessa ärftliga sjukdomar bör undvikas i avel för att rasen ska bli friskare. Vi tror på att hunden håller längre upp i åldern om dess fysik står i proportion till de vitala inre organen som ska jobba, i synnerhet hjärta och leder. En av utmaningarna med rasen är att försöka höja medelåldern. Eftersom rasen är mycket stor och växer upp extremt snabbt på väldigt kort tid är det viktigt att valpen inte utsätts för forcerad motion under sitt första levnadsår. Det är också viktigt att valpen får rätt foder anpassat för växande individer under denna period, inte minst för att skelett och leder ska utvecklas normalt. Sunda leder bidrar starkt till hundens hälsa och SKK kräver att föräldrarna måste ha känd höftledsstatus för att få registrera avkomman.

Mentalitet och beteende

Grand danois ska av naturen vara vänlig, kärleksfull och trofast mot sin ägare och familj som den värderar mycket högt. Mot främlingar kan den vara ganska reserverad. Trogen sitt ursprung har den ofta en tydlig vaktinstinkt och många individer larmar ganska duktigt för att skrämma bort främlingar och varna sin flock. Men med lammets fromhet på insidan blir det oftast mycket väsen för ingenting. Den aggressivitet som fortfarande fanns i rasen för drygt hundra år sen har avlats bort och beteendet är inte längre vare sig önskvärt eller användbart. Ängsliga personligheter har ökat inom rasen och därför finns GD med i Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD) med ängslighet som riskområde. Tillsammans med hälsa kommer en trevlig mentalitet högst upp för oss på listan, det är ju den vi hundägare ska leva med i vardagen.

Exteriör

När vi pratar utseende är det viktigt för oss att rasen bevaras och inte fortsätter öka i storlek. Därför är den nobla och nättare grand danoisen något vi föredrar att avla på. Hanhundar bör hållas mellan 80-90 cm i mankhöjd, och tikar motsvarande 72-84 cm. Vi tycker det är viktigt att använda avelsdjur inom hela det spannet för mankhöjd och inte bara de som ligger nära den övre gränsen. Rasen ska vara reslig, kraftfull och elegant och sammantaget ge ett ädelt helhetsintryck. Vi vill se individer som bär upp sin kropp med sund muskulatur och fin motorik, höga tassar, välutvecklad front och bakställ, och inte minst ett vackert och tilltalande uttryck i ansiktsdrag och blick. Vi föder upp på både svart och blått, och de andra färger som är godkända i Sverige är även färgerna gul, tigrerad och harlekin.

Dagens grandis

Idag fyller grand danois en mängd olika roller i vårt samhälle. Grandisens mångsidighet, intelligens och anpassningsförmåga har gjort rasen väldigt populär som sällskapshund, utställningshund, vakthund eller arbetshund. Inte konstigt att dess storlek, elegans, symmetri och hållning fått rasen att kallas hundarnas Apollo.