Golden Retriever

Golden Retrievern är en apporterande fågelhund framavlad för att hämta fälld fågel som t.ex. fasan och and under jaktsäsong.

En retrievers snabba apportering av fågel och småvilt uppfyller en viktig del av jakten då svensk lagstiftning kräver att eventuellt skadeskjutet vilt ska avlivas så snabbt som möjligt. Retriever kommer från engelskan och betyder ”hämta tillbaka”, ett samlingsnamn som retrievrarna fått för deras förmåga att med stor passion och på effektivaste sättet hämta viltet oskadat. Golden Retrievern har en instinktiv kärlek till vatten och är en utmärkt simmare. De är lätta att träna i såväl vardagslydnad som tävlingsgrenar inom brukset. Golden Retrievern är känd för sin anpassningsförmåga till olika miljöer men trivs kanske bäst i för- och landsort. Rasens enorma popularitet som sällskapshund till trots är den i grunden en arbetande ras som kräver omfattande fysisk aktivitet och mental stimulans för att komma till sin rätt.

Historia

Ada, den första generationen av Yellow retrievers. Målning av L.G. Goddard, 1873.

Golden Retrievern härstammar från gränstrakterna mellan Skottland och England där den avlades fram i slutet av 1800-talet. Apporterande fågelhundar hade funnits under lång tid men aveln baserades på funktion och de hundar som var föregångarna till retrievern kunde variera stort i utseende. Det var Lord Tweedmouth som 1868 lät para sin tik Belle, en Tweed Water Spaniel, med en gul Wavy Coated Retriever-hane vid namn Nous. Det resulterade i fyra gula wavy-coated valpar med namnen Crocus, AdaCowslip och Primrose. Tillsammans utgjorde dessa fyra valpar basen för avelsprogrammet och de ses idag som förfäder till alla Golden Retriever. 2018 firades rasens 150-årsjubileum räknat från just den kullens födelse.

Den ärade Mary Marjoribanks, Lord Tweedmouths dotter, med antingen Cowslip eller Primrose, av första generationen Yellow Retriever.

Lord Tweedmouth som hade ett stort intresse för jakt och hundsport, hade en idé om att avla fram den perfekta jakthunden. Hans vision omfattande en spänstigare och kraftfullare hund än de befintliga retrievrarna, en som fortfarande skulle vara mild och träningsbar. Hans väldokumenterade stamböcker visar att han kom att korsa kommande generationer med en Irländsk Setter, en St. Johns Water Dog of Newfoundland och ytterligare två svarta Wavy-coated Retriever. Åsikterna om hur en sandfärgad Blodhund också användes i aveln går isär. Slutresultatet benämndes till en början Yellow Retriever, i vissa sammanhang Golden, och den växte snabbt i popularitet framförallt hos den skotska och engelska aristokratin.

Rasen erkändes av The Kennel Club 1913 och fick det slutgiltiga namnet Golden Retriever sju år senare när rasklubben The Golden Retriever Club bildades 1920. Under större delen av 1900-talet förblev Golden retrievern en förhållandevis okänd ras även hemma i Storbritannien. Populationen var liten och rasen var i stort sett endast känd för de invigda i fågeljakt. Ingen kunde väl ana då att den skulle bli en av världens populäraste hundraser.

The Friends of Guisachan
The Golden Retriever Club

Raserna som formade Golden retrievern

Tweed Water Spaniel

Tweed Water Spaniel är sen 1900-talets början utdöd som ras men beskrivs i publikationer som intelligent, modig, brunfärgad och atletisk med ett arbetssätt som mer liknar en retrievers än en spaniels. Den användes som apporterande fågelhund, främst i vatten, i trakterna kring floden Tweed i Skottland. Rasen användes i det tidiga bildandet av raserna Golden och Curly Coated retriever. Den första Golden-kullens mamma var Tweed water spanieln Belle.

Wavy Coated Retriever som också är utdöd, var huvudsakligen de svarta, långhåriga varianterna av St John’s Water Dog som successivt började byta namn till Wavy Coated hemma i England. Senare kom rasen att utvecklas till Flat Coated Retriever, i synnerhet efter att den korsats med väldigt retrieverlika settrar. På Guisachan använde Lord Tweedmouth en gul Wavy Coated retriever vid namn Nous till sin första kull av Goldens.

St John’s Water Dog

St John’s Water Dog är en sen början av 1900-talet utdöd ras från Newfoundland i Kanada. Användes för att hjälpa fiskarna att ta in fångst och nät men även för apportering vid fågeljakt. Två typer av rasen importerades till Storbritannien, en mindre, korthårig variant och en större, långhårig. Anses ha bidragit starkt till bildandet av både Labrador och Golden retriever.

Irländsk setter, 1915

Irländsk setter användes inte i grundandet av Golden i sig men enligt den stambok som Lord Tweedmouth lämnade efter sig, har en irländsk setter i ett tidigt stadie flätats in i rasen. Den setter som ska ha använts var av arbetstypen, både lättare och mer retrieverlik än dagens setter.

Blodhund

Sandfärgad blodhund sägs ha använts i aveln på Guisachan och det finns bevis på att man korsat tidiga Goldens med Blodhund för att förstärka nosarbetet, men åsikterna går isär gällande dessa hundars användningsområde. En del menar att dessa hundar bara användes till praktisk jakt på Guisachan men aldrig i avelsarbetet för Golden retriever.

Utvecklingen från jakt- till sällskaps- och utställningshund

Under senare delen av 1900-talet blev Golden retrievern allt mer populär som sällskaps- och utställningshund. Från att ha baserats på funktionella och jaktliga egenskaper, ändrades avelns fokus till exteriöra egenskaper. Framför allt under 70- och 80-talet ökade rasens popularitet så pass att utställningsvarianten, den s.k. Showgolden, blev dominerande. Den exteriöra inriktningen bidrog starkt till att en stor del av populationen på relativt kort tid förlorade egenskaper och förändrade både utseende och beteende. Kroppen blev tyngre, huvud och nos blev kraftigare och pälsen ofta cremefärgad, längre och tjockare. Överlag prioriterades hundar med ett lugnt uttryck, mindre nyfikenhet och mindre jaktintresse för att passa in i utställningssammanhang och hemmiljö.

De ursprungliga jaktlinjerna

Men de ursprungliga jaktlinjerna har levt kvar. Den har blivit en egen rastyp som i Skandinavien kallas för Jaktgolden, i hemlandet Working Golden Retriever. Jaktgolden är dock ingen egen ras utan en ”subpopulation” – en ”typ” inom rasen. I Sverige stamförs inte ursprunget men i Tyskland har man börjat stamföra Goldens ”av jaktlig härkomst”. De få Golden retriever som idag är aktiva på jaktprov, working tests och på praktisk jakt är oftast avlade på jaktlinjerna. Men Jaktgolden är genom sin motor, intelligens och arbetsvilja framgångsrik även inom andra områden och kallas i vissa kretsar även för Bruksgolden. De förekommer ofta på tävlingsplan inom lydnad, rallylydnad, agility, nosework och freestyle. Men Jaktgolden är också populär som ledar- och terapihund och andra typer av assistanshund. Den är vanlig som räddningshund och förekommer också som narkotikahund och andra sorters sök- och spårhund. Alla dessa användningsområden gör jakttypen av Golden retrievern till en av världens bredaste hundraser. Värdefulla egenskaper som man strävar efter att bibehålla i aveln av Jaktgolden är den höga intelligensen och starka arbetsviljan, men även skärpa, samarbetsvilja (will-to-please), nyfikenhet, energi, uthållighet och lekfullhet.

Variationer av Jaktgolden

Vi vet att Golden Retrievern är uppdelad i två subpopulationer – show som är i absolut majoritet, och en mindre grupp jaktavlade individer. Både Jaktgolden och Showgolden är i sin tur uppdelad i olika varianter. Den brittiska stammen i merparten av Europa och Australien, den amerikanska stammen i USA och den kanadensiska stammen i Kanada. Såväl på show- som på jaktsidan skiljer sig de olika stammarna åt i temperament och i utseende, ett resultat av att människan utvecklat populationerna isolerade från varandra.

De egenskaper som jag valt att avla på i min uppfödning finner jag i de brittiska field-linjerna. Kännetecknande för en brittisk field Golden är intelligens, mjukhet och ”känslighet” – som gör den mottaglig, lyhörd och lättlärd. Detta i kombination med kraftfull arbetslust och stark ”will-to-please” gör att du får en mycket öppen hund som med rätt träning har lätt att lära och är väldigt formbar.

Jaktgoldens exteriör

Golden retriever, 1912

Golden retrievern är långhårig med en tät underull som både värmer och kyler beroende på klimat och ett yttre lager som ligger platt mot kroppen och avstöter vatten. Pälsens tjocklek kan variera stort mellan individer men generellt kan sägas att den ofta är tunnare hos Jaktgolden. Färgen varierar mellan creme, gul och guld men alla variationer betecknas golden. Färgspektrat ska spegla höstlövens färger under jaktsäsong och ett av Lord Tweedmouths ursprungliga mål var att få den linfärgad, likt vassen om hösten. Kroppen är, med den kraftiga svansen som roder, tjocka underullen och simhunden mellan tårna, mycket väl anpassad till vattenarbete. Jaktgolden har i genomsnitt en högre mankhöjd än Showgolden, oftast p.g.a. de något längre benen. Men på grund av den smäckrare kroppen och det ofta smalare huvudet är däremot genomsnittsvikten lägre. Då Jaktgolden främst är avlad på sina funktionella egenskaper och rasens rasstandard mer beskriver den moderna Showgolden, har den sällan större framgång på utställningar.

Jaktgoldens beteende

Som beskrivits ovan har Jaktgolden medfödda egenskaper som gör den väldigt lämplig i arbete som kräver intelligens, snabbhet, uthållighet och stor arbetsvilja och följsamhet. Doktorand Ann­Sofie Sundman som ingår i Per Jensens forskargrupp vid Linköpings Universitet gick igenom MH-­data för omkring 2500 Golden och Labrador retriever. Resultatet är slående. Det är inte bara resultaten mellan jakt- och showvarianterna inom respektive ras som skiljer. Det gör även jaktvarianterna av Golden och Labrador. Delar av studien nedan.

Skillnader mellan jakt­ och utställningstyp hos Golden och Labrador retriever

Golden retrieverns framtid

Som framgår av den 150-åriga historien har rasen gjort en otrolig resa. Från att ha avlats fram med hjälp av uteslutande arbetande vattenhundar med funktion och mentalitet i fokus, och där exteriören utan tvekan haft som syfta att främja just funktionen, till att rasstandarden numera låter funktionen främja exteriören. Pälsens utseende har blivit viktigare än apporteringsegenskaperna. En övervägande majoritet av de valpkullar som föds idag har föräldrar meriterade endast i utställningsringen.

I takt med att vårt samhälle har utvecklats har användningsområdena för rasen förändrats och det ursprungliga syftet med den har mattats av. Men nya användningsområden tillkommer. Räddning, patrull, assistans, narkotika, terapi, sök och spår och alla hundsporter i och utanför Brukshundklubben är nya områden där en intelligent, nyfiken, arbetsglad och uthållig ras med fantastisk nos och stark samarbetsvilja – och som ständigt vill lära sig nya saker och nya utmaningar och uppgifter – kan göra stor nytta och även skänka oss stor glädje. Både privat, på tävlingsplan och i samhällets tjänst.