Hunden i människans historia
Domesticeringen – från varg till tamhund
Utgrävningar har visat att hunden och människan kanske delar uppåt 40 000 år av mer eller mindre gemensam historia. Det är alltså inte konstigt att vi kallar hunden människans bästa vän – för vilken annan art än hunden känner människan bättre efter att vi utvecklats gemensamt sida vid sida i så lång tid? Två vitt skilda arter, sammanflätade av tusentals år av gemensam miljö och lärdomen att vi klarar oss bättre om vi har varandra. Ingen annan art än just hunden har haft så lätt att lära sig och dra nytta av människan och tvärtom. Och vi har dessutom haft lika lätt att fatta tycke för varandra, både som arter och individer.
När människan för 16 000 år sedan blev bofast, började bruka jorden och hålla boskap klev hunden in i människans tillvaro på allvar. Hunden förstod snabbt att nära människornas boplatser fanns föda i form av rester och avskräde och därför minskade behovet av att jaga föda i flock med andra hundar. Nära människans boplatser fanns också värme, skydd och en tryggare tillvaro. Att leva nära människan gav hunden betydligt större chanser att överleva än att leva i flock med andra hundar eller vargar. Någonstans här insåg människan att de kunde kommunicera med hunden, att den hade lätt att lära sig och bli en oumbärlig hjälp i jakter och för att vakta både boskap och gårdar. Människan och hunden tycktes trivas i varandras sällskap.
Hunden inom mytologin
I många mytologier symboliserar hunden antingen en väktare som vaktar ingången till dödsriket, eller jakthunden som jagar. Men lika mycket som hunden, eller ulven, kan framstå som en skräckinjagande best kan bilden av den visa en trogen följeslagare som visar vägen fram i dödsriket likaväl som den är gravarnas trogne beskyddare.
Hunden i den egyptiska mytologin
Faraohunden, som är en av våra äldsta domesticerade hundraser, härstammar från Egypten. Hunden som sågs som en spirituell varelse, förekommer som hieroglyf på många egyptiska väggmålningar. Fynd från egyptiska gravar visar tydligt att hunden var en mycket viktig del av samhället såväl som känslomässigt viktig för dess ägare. Hunden hade många namn, bl a ”iwiw” inspirerat av hundens skall. Vi vet också att egypterna gärna utsmyckade sina hundar med halsband och att de generellt gav dem samma namn som människor. Trots detta hade hunden i första hand inte en sällskapsfunktion utan användes som hjälp vid jakter och som vakthund. Man ansåg även att den fortsatte vakta sin ägare efter döden varför den fick följa med i graven.
Guden Anubis är ofta gestaltad med manskropp och ett schakalhuvud. Anubis är dödsrikets väktare och gravarnas beskyddare. Han avgör om den döde ska bli insläppt i dödsriket genom att väga dess hjärta på en våg.
Den mytologiska symboliken förstärker egypternas syn på hunden – att vakta, beskydda och känna tyngden av människors hjärtan.
Hunden i den romerska mytologin
Den kapitolinska varginnan som enligt sägnen gav di till tvillingarna Romulus och Remus står symbol för grundandet av staden Rom. Som söner till krigsguden Mars och vestalen Rhea Silvia sattes bröderna ut för att dö, men togs om hand av en vargtik. Den ena av tvillingarna grundade så småningom Rom på den plats där de vuxit upp. Bronsstatyn den kapitolinska varginnan med Romulus och Remus diande finns att beskåda på Musei Capitolini i Rom.
Hunden i den grekiska mytologin…
Hundar spelade en speciell roll i det antika grekiska samhället och mytologin. Kerberos vaktade Hades portar till dödsriket, jaktgudinnan Artemis använde hundar i sin jakt och grekiska medborgare använde hundar för jakt och skydd. För de gamla grekerna var det ett viktigt beslut att välja sin nya valp, precis som det är idag.
…och i den grekiska litteraturen
I den grekiske författaren Homeros epos Odysséen skrivet 700 år f.Kr, förekommer en kort berättelse om Odysseus och hans hund Argos. När Odysseus kommit hem från sin 20-åriga resa får han syn på en smutsig gammal hund ligga på en hög av dynga.
Den ädla gamla hunden lyfter sitt huvud och spetsar öronen när han känner igen sin husse. Men han kan inte resa sig upp. Allt Argos förmår är att vifta på svansen för att visa sin glädje över att äntligen få förenas med sin saknade husse – innan han tar sitt sista andetag.
Hunden i den nordiska mytologin
Även i den nordiska mytologin förekommer hundar. Hunden Garm, som också identifierats som Fenrisulven, beskrivs som det värsta av odjur. Han står bunden vid Gnipahålan, och likt Anubis i den egyptiska mytologin och Kerberos i den grekiska, vaktar Garm ingången till helvetet, här kallat Helheim. Hans skällande ska förebåda Ragnarök.
I mytologin förekommer även guden Odens två ulvar, Gere och Freke, som han gärna ger maten som serveras honom i Valhall.
I vikingarnas ögon var hunden högt skattad. Den hjälpte till i jakten, vallade och skyddade boskapen såväl som den vaktade byarna. Vikingarna tog gärna med sina trogna följeslagare in i döden. Utgrävningar visar att hundar ofta lades tillsammans med sin ägare i graven. Kanske som husses eller mattes vägvisare i dödens rike.
Hunden i kungahusen
Många hundrasers historia går genom de europeiska kungahusen och furstendömena där de haft vitt skilda funktioner. Här har många leksaksraser avlats fram och förädlats för att passa in i de fina hoven. Jakthundar har fått följa med sina kungar och prinsar på jakt på allt från fågel till stora rovdjur. Storvuxna molosser och herderaser var ofta livvakter åt sina kungligheter och kom dem på så sätt mycket nära. Det var inte ovanligt att trotjänaren även följde med ut i krig och stred vid sin husses sida.
Karl XII och Pompe
Epigram, dikter och brev berättar om Karl XII:s hund Pompe, som egentligen var tre hundar med samma namn. Den förste dog 1699 och har en egen grav i Karlbergs Slottspark i Solna. Den andre hunden med namnet Pompe dog i Thorn i Polen 1703 och den tredje i Ungern under kungens ritt från Bender 1714.
Pompes epigram av Israel Holmström:
Pompe Kongens trogne dräng
Sof hwar natt i Herrens säng,
Sehn af år och resor trötter
Leed han af wjd Kongens fötter.
Mången stålt och fager mö
Önskade som Pompe lefwa
Tusend hieltar eftersträfwa
At få så som Pompe dö.
Kungar, drottningar, kejsare och kejsarinnor
Marie Antoinette lämnade sitt hemland Österrike för att bli stormakten Frankrikes drottning. Hon lämnade alla sina ägodelar kvar i Österrike, medräknat hennes älskade mops Pug. Lyckligtvis återförenades drottningen med sin Pug när hon hade gjort sig hemmastadd i Versailles.
Solkungen Louis XIV är kanske mest känd för sitt vidlyftiga leverne och grundandet av Versaille. Men han grundade också toypudel och populariserade den i den franska aristokratin. Hans egen pudel hette Filou vilket betyder skojare på franska.
Drottning Elizabeth II:s intresse för rasen corgi fick hon genom sin pappa kung George VI. Han skaffade sig corgin Dookie 1933 och sedan dess har hovet varit fast i rasen.
Drottning Elizabeth I av England lät fängsla sin kusin Mary Queen of Scots på grund av att hon utgjorde ett starkt hot om tronen. Marys enda sällskap i tornet där hon satt frihetsberövad var hennes malteser. Mary blev så småningom dömd till döden för förräderi genom halshuggning. Innan hon klev upp på ställningen ska hon ha gömt en av sina malteser i en av sina kjolar. Det var inte förrän efteråt som den lilla vita hunden kom fram och hon ville inte lämna sin matte.
Det är ingen slump att det finns en hundras som heter King Charles spaniel. Kung Charles II sågs sällan utan en av sina leksaksspaniels vid sin sida, även som barn. Kungen var så förtjust i hundarna att han utfärdade ett dekret att de var tillåtna överallt i riket, även i riksdagen.
Peritas var erövraren Alexander den Stores följeslagare i livet såväl som i strid. När Peritas dog döpte Alexander en stad någonstans i Indien efter honom. Det finns inga uppgifter om vilken ras Peritas var, men man tror att han var en mastiff eller en vinthund.
Kejsarinnan Katarina II av Ryssland var så förtjust i sin italienska vinthund Zemira att hon lät måla ett porträtt av sig själv och hunden. Hon lät också tillverka en porslinsfigur av Zemira i naturlig storlek, som finns att beskåda än idag.
Drottning Victoria ska vara en av de viktigaste grundarna av rasen Pomeranian. Hon bidrog bland annat till att få ner dem i storlek. Hon hade hela 35 hundar av rasen och på sin dödsbädd bad hon om att få ha sin favorithund Turi vid sin sida. Turi stannade hos matte ända till slutet.
Kända hundar i modern tid
Lajka – första hunden i rymden
Lajka var ett sovjetiskt försöksdjur och den första hunden att bli uppskickad i omloppsbana runt jorden. Hon var en herrelös blandras i Moskva och hennes hårda liv på gatan skulle gjort henne motståndskraftig mot den tuffa färden. Lajka sköts upp av en sputnik i november 1957 och kom aldrig mer tillbaka till jorden. Hon ska ha dött av värmeslag redan 5-7 timmar efter uppskjutningen på grund av att kapseln blev för het, något som forskarna visste skulle ske. Sonden gjorde hela 2500 varv runt jorden innan den brann upp i atmosfären i april 1958.
Togo – räddade en hel stad från difteri
En annan hjälte är slädhunden Togo, en siberian husky som 1926 mot alla odds lyckades leda den längsta sträckan i en 108 mil lång slädfärd genom en kraftig snöstorm och över det farliga Nortonsundet – i 45 minusgrader – för att leverera ett livsviktigt serum till den avlägsna guldgrävarstaden Nome i Alaska där en difteriepidemi brutit ut. Togos och de andra slädhundarnas fantastiska insats räddade livet på befolkningen i staden. 2011 utnämnde Time Togo till tidernas största ”djurhjälte” och i New York står han staty i Seward Park.
Bamse – den norska skeppshunden
Sankt bernhardhunden Bamse var en skeppshund som blev den norska marinens maskot i Storbritannien under andra världskriget. Han blev en viktig symbol för Norges befrielse och vänskapsbanden mellan Skottland och Norge. Bamse hade en mycket speciell personlighet och han blev snabbt väldigt omtyckt i staden Montrose i Skottland. Han räddade livet på två sjömän och vid sin död i Skottland fick han en militärbegravning. Hela 800 personer ska ha följt Bamse till hans sista vila och han blev lagd i graven med huvudet vänt mot Norge. 1984 fick han postumt Norges hundorden och han finns avbildad som bronsstaty både i Montrose och i hemstaden Honningsvåg i Norge.